Hej.
Okej, nu är det dags. Nu börjar allt igen. Nu ska jag på äventyr igen.
I sommar ska jag, Signe "hon med astma" Johansson vandra Gröna Bandet. En vandringsled genom HELA sveriges (och delar av Finland och Norges) fjällkedja. Något som gjorts av de mest fantasitska och berömda äventyrare innan. Ebbe Borg, Waara Worldwide, Lina Hallebratt, Le Trekk m.fl. Och nu ska jag också försöka. Lilla jag, som knappt kan nånting.
Fast vänta. Hah. Jo jag kan visst mycket. Jag har vandrat i öknar, genom 2 meter snö, i USAs klippiga bergen, i svenska fjällen alla år av mitt liv. Genom hela Kungsleden förra året. Jag har bott utomlands i ett år. Jag har rest själv i många månader. Jag har bott själv i ett år. Jag har klarat mycket som stått emot mig (hahha tänk på det du Nille din lilla skit.)  Jag kan visst. 
Men det är lätt att glömma bort sina egna förmågor inför ett så stort äventyr. 1400km ska jag gå. Det är långt. Det är jobbigt. Så därför, för min egna mentala förberedelse tänkte jag gå igenom mina rädslor.
 
* Myrarna.
I norra dalarna/ Södra jämtland kommer jag att klaffsa i myrar. Usch. Jag hatar våtmarker, och mygg, och väta, och mossa och när allt det är i min sovsäck och äter upp mitt tält. Men vänta. Nu glömmer jag. Jag är uppväxt på myrar. Ett myrbarn från västerbotten. Visst, det kommer vara AS jobbigt, men jag kommer att klara det.
* Vägarna
I förhållande till sumpmarkerna kommer jag också att gå mycket väg. Grusväg, skogsväg, asfalt. e4. Jag kommer att våndas på raksträckorna och förfaras i värmen. Men, jag har gått mycket väg i mitt liv också. Det är ingen nyhet med väg. Väg fixar jag. Speciellt när min starka kropp ska hjälpa mig upp.
* Vädret och mitt tält.
Har jag berättat när jag tältade just efter Sälka Stugan på kungsleden för en tidig natt och vaknade vid 20:00 av att mitt tält höll på att litterally blåsa sönder? Inte? Nä men det var i alla fall min 4e dag på Kungsleden. Jag var så rädd att jag snabbt i vånda plockade ner tältet och gick gråtandes vidare i natten. Somnade på ett säkrare ställe med ett mantra i huvudet "Det är ett säkert ställe, och jag har tagit rätt beslut. Jag kan inte hitta ett bättre ställe än det här och jag är säker här. Jag har tagit rätt beslut" Och ja det hade jag. Sov som en stock och gick vidare nästa dag, i hopp om att få lätta mitt hjärta till pappa och berätta om hur rädd jag var. När jag 6 dagar senare faktiskt berättade historien var det med ett leedne på läpparna och jag skrattade år mig själv. Nu kunde jag det här. Ingen fara. Visst det var farligt, men jag klarade det, pricis som jag kommer att klara att välja det säkra alternativet för mig själv på Gröna Bandet. Det handlar om beslut, inte om hur vädret kommer att vara. Det är jag som anpassar mig. 
*Ensamheten.
Jag ska gå själv. Jag är introvert och gillar att vara själv, jag trivs med mig själv och gillar utmaningar. Men nu handlar det om 90 (ca) dagar... Det är en lång period. Kanske får jag besök, kanske kommer jag vandra med någon av de andra vandrarna. MEN; jag ska göra detta själv. Jag ska bära alla grejer. För mig, med mig. Och det kommer att bli tufft. 90 vs 24 dagar är stor skillnad. Det vet jag. Men. Såhär. På kunsleden tänkte jag mig alltihopa i ettapper, i perioder av 5, 7 och 10 dagar. I början och slutet fick jag godis, en dusch och troka alla mina grejer, och det var fint. Exakt så kommer det att vara på gröna bandet. 10 dagar, sen en dusch, vila och mat. Underbart. Så hur jobbigt det än är, ÄR det aldrig mer än 10 dagar innan allt kan vara som en normal dag igen. Det är något som verkligen hjälper när allt är blött och du har blåsor hela fötterna. MEN samtidigt så har jag haft underbara dagar, kvällar, nätter, ja allt, på fjället och i skogen. Jag tycker om det, och det är därför jag ska göra det här. (Men mer om det sen)
* Att stigen inte är e4.
Kungsleden är känd, den mest välkända leden i sverige. Den är allmänt väldigt fint markerad och upptrampad. I Jämtland finns ingen stig dit jag ska. Därför kommer jag under flera dagar måste förlita mig på mina sinnen, men också såklar karta och kompass. Detta är jag nervös inför. För jag är ingen orienteringsstjärna, men jag har vuxit upp med orientering på varje gympalektion, och jag ska öva. För jag ska klara det. Även fast jag kommer att gå vilse nån gång, så i slutet av sommaren kommer jag att infinna mig i treriksröset, det kan jag lova.
 
Ja detta är några av de utmaningar som skrämmer mig. Självklart finns det fler, men dessa är de jag grubblar på som mest. Även fast jag har erfarenhet är det ändå saker som jag är osäker på. Men som en del av min mentala förberedelse så ska jag ta mig i kast med att hantera dem. Och hjälpa framtida mig att klara mig.
Så cheers me. Nu går vi snart!

Inför den största utmaningen i mitt liv...

Allmänt Kommentera
Hej.
Okej, nu är det dags. Nu börjar allt igen. Nu ska jag på äventyr igen.
I sommar ska jag, Signe "hon med astma" Johansson vandra Gröna Bandet. En vandringsled genom HELA sveriges (och delar av Finland och Norges) fjällkedja. Något som gjorts av de mest fantasitska och berömda äventyrare innan. Ebbe Borg, Waara Worldwide, Lina Hallebratt, Le Trekk m.fl. Och nu ska jag också försöka. Lilla jag, som knappt kan nånting.
Fast vänta. Hah. Jo jag kan visst mycket. Jag har vandrat i öknar, genom 2 meter snö, i USAs klippiga bergen, i svenska fjällen alla år av mitt liv. Genom hela Kungsleden förra året. Jag har bott utomlands i ett år. Jag har rest själv i många månader. Jag har bott själv i ett år. Jag har klarat mycket som stått emot mig (hahha tänk på det du Nille din lilla skit.)  Jag kan visst. 
Men det är lätt att glömma bort sina egna förmågor inför ett så stort äventyr. 1400km ska jag gå. Det är långt. Det är jobbigt. Så därför, för min egna mentala förberedelse tänkte jag gå igenom mina rädslor.
 
* Myrarna.
I norra dalarna/ Södra jämtland kommer jag att klaffsa i myrar. Usch. Jag hatar våtmarker, och mygg, och väta, och mossa och när allt det är i min sovsäck och äter upp mitt tält. Men vänta. Nu glömmer jag. Jag är uppväxt på myrar. Ett myrbarn från västerbotten. Visst, det kommer vara AS jobbigt, men jag kommer att klara det.
* Vägarna
I förhållande till sumpmarkerna kommer jag också att gå mycket väg. Grusväg, skogsväg, asfalt. e4. Jag kommer att våndas på raksträckorna och förfaras i värmen. Men, jag har gått mycket väg i mitt liv också. Det är ingen nyhet med väg. Väg fixar jag. Speciellt när min starka kropp ska hjälpa mig upp.
* Vädret och mitt tält.
Har jag berättat när jag tältade just efter Sälka Stugan på kungsleden för en tidig natt och vaknade vid 20:00 av att mitt tält höll på att litterally blåsa sönder? Inte? Nä men det var i alla fall min 4e dag på Kungsleden. Jag var så rädd att jag snabbt i vånda plockade ner tältet och gick gråtandes vidare i natten. Somnade på ett säkrare ställe med ett mantra i huvudet "Det är ett säkert ställe, och jag har tagit rätt beslut. Jag kan inte hitta ett bättre ställe än det här och jag är säker här. Jag har tagit rätt beslut" Och ja det hade jag. Sov som en stock och gick vidare nästa dag, i hopp om att få lätta mitt hjärta till pappa och berätta om hur rädd jag var. När jag 6 dagar senare faktiskt berättade historien var det med ett leedne på läpparna och jag skrattade år mig själv. Nu kunde jag det här. Ingen fara. Visst det var farligt, men jag klarade det, pricis som jag kommer att klara att välja det säkra alternativet för mig själv på Gröna Bandet. Det handlar om beslut, inte om hur vädret kommer att vara. Det är jag som anpassar mig. 
*Ensamheten.
Jag ska gå själv. Jag är introvert och gillar att vara själv, jag trivs med mig själv och gillar utmaningar. Men nu handlar det om 90 (ca) dagar... Det är en lång period. Kanske får jag besök, kanske kommer jag vandra med någon av de andra vandrarna. MEN; jag ska göra detta själv. Jag ska bära alla grejer. För mig, med mig. Och det kommer att bli tufft. 90 vs 24 dagar är stor skillnad. Det vet jag. Men. Såhär. På kunsleden tänkte jag mig alltihopa i ettapper, i perioder av 5, 7 och 10 dagar. I början och slutet fick jag godis, en dusch och troka alla mina grejer, och det var fint. Exakt så kommer det att vara på gröna bandet. 10 dagar, sen en dusch, vila och mat. Underbart. Så hur jobbigt det än är, ÄR det aldrig mer än 10 dagar innan allt kan vara som en normal dag igen. Det är något som verkligen hjälper när allt är blött och du har blåsor hela fötterna. MEN samtidigt så har jag haft underbara dagar, kvällar, nätter, ja allt, på fjället och i skogen. Jag tycker om det, och det är därför jag ska göra det här. (Men mer om det sen)
* Att stigen inte är e4.
Kungsleden är känd, den mest välkända leden i sverige. Den är allmänt väldigt fint markerad och upptrampad. I Jämtland finns ingen stig dit jag ska. Därför kommer jag under flera dagar måste förlita mig på mina sinnen, men också såklar karta och kompass. Detta är jag nervös inför. För jag är ingen orienteringsstjärna, men jag har vuxit upp med orientering på varje gympalektion, och jag ska öva. För jag ska klara det. Även fast jag kommer att gå vilse nån gång, så i slutet av sommaren kommer jag att infinna mig i treriksröset, det kan jag lova.
 
Ja detta är några av de utmaningar som skrämmer mig. Självklart finns det fler, men dessa är de jag grubblar på som mest. Även fast jag har erfarenhet är det ändå saker som jag är osäker på. Men som en del av min mentala förberedelse så ska jag ta mig i kast med att hantera dem. Och hjälpa framtida mig att klara mig.
Så cheers me. Nu går vi snart!